Jaha! Då har jag träffat narkosdoktorn också. ´Vissa´ har spekulerat och trott att det skall vara en titthålsop. Stämmer icke. Man går upp via urinrör/ledare och sedan vänder och öppnar upp i ryggen. Stenarna upptar nästan hela njurbarken. Pga ouppmärksam doktor har detta fått pågå länge och inte förrän jag blev akut sjuk i svår infektion i våras togs det på allvar (av annan doktor).

Det är som det är men det hade besparat mig mycket lidande om det gjorts något för flera år sedan.

Då hade det aldrig behövt bli så här omfattande. Jag är inte ´bitter´. Jag vill ´bara´leva, vara aktiv och smärtan har stått i vägen för en del. Detta tar inte slut efter operationen. Det krävs efterundersökningar och jag lär ha en katater i urinledaren ett bra tag. Unbelievable. Men om jag blir smärtfri, om jag blir ´frisk´så kommer jag nog att resa, Kanske till N.Y (risken är att jag inte kommer hem igen :-) ). Eller någon annanstans. Det är jag värd efter alla krämpor 2009. *nicka* Himla år och det är inte slut än. :) Nu får det vända. :)

Jag är inte särskilt rädd för att bli sövd. Jag är inte särskilt rädd för smärta. Jag är inte rädd för att dr skall meddela att njuren tyvärr inte gick att rädda. Jag är inte rädd för nedsatt kapacitet. Jag önskar jag kunde få några friska och aktiva år till. Sjukhusvärlden är inte min värld. Det vet de få som står mig nära. Jag väljer att fullfölja denna operation för förhoppningen om de där aktiva åren. Så friska de nu kan bli med min sjukdomshistoria.

Göra det bästa av det man har, av hur situationen är. Fara till N.Y Höra livet, dygnet runt. Se ljusen. Stå vid foten av skyskraporna och titta uppåt tills man blir yr. :) Jag vill.

I dag på COOP så hittades dessa:

Jag trodde inte mina ögon. Ni som läser bloggen vet att jag tidigare i veckan, utan framgång´ jagade runt i flera affärer efter dylika. Jag skall inte äta alla nu. Vill ha i byrålådan. ;-)

Fick ett trevligt samtal i dag. Det gjorde att en del av min kämparglöd kom snabbt tillbaka. Jag hade när det ringde  precis en tugga Jona Gold i munnen så jag fick spotta ut innan jag svarade. Mer om det längre fram i bloggen tror jag. :)

Jag har funderat på att inom det närmaste avsluta denna blogg och dyka upp i cybervärlden på annat sätt.

Det finns anledningar till detta. Samtidigt som de tankegångarna finns känns det synd att avsluta denna blogg, jag trivs. Det finns en del läsare dagligen, få ger sig till känna. Vem är det som följer utan att meddela sig?

Jag skall överväga hur jag skall göra.

Tack för din tid.

Har träffat skulle träffat urologen men fick träffa en annan för ett inskrivningssamtal.

Önskar jag fått svar på fler frågor. Hon hänvisade emellertid till kirurgen som jag inte lär kunna prata med före op.

Dr kanske var rädd/irriterad för att hon inte kunde möta min oro och att hennes värderingar av mina tankar inte lugnade mig?

Jag fick försäkra henne om att det är inget onormalt att känna oro inför en sådan operation där man skall gå in med kamera upp i urinröret och sedan vända på eländet (=mig) och skära upp i ryggen. Men kära läsare. Detta är inte det värsta. Tro mig. För en med diabetes är det värre att ha en slang i urinledaren i enl vad dr sade månader.För kan jag inte träna, hur skall det då går med sockret, jag mår inte bra om jag inte är fysiskt aktiv. Jag har skrivit ner frågor på en lapp. :)

Jag grät litet på sjukhuset. Cyklade hem vid Gabbis grav som är en väldigt vacker plats. Tänk om jag också kunde få vila där en dag?

Jag vill resa i väg. N.Y är väl inte att tänka på men ett kloster på landsbygden? Meditera. Få serverad mat. Tystnad? Talförbud? Ingen tv, ingen dator, inga människor? Tystnad. Vila. Ro. Billigt och enkelt.

Jag önskar dr sagt som jag skulle sagt/bekräftat.

´Jag förstår att du är orolig inför operationen, det är inget konstigt att ha sådana känslor.´ 

´Jag vet inte om det hjälper dig i dina tankar men får jag förklara hur jag ser på det du berättar här för mig?´.

Medkänsla. Empati. Öppenhet för den andres känslor. *sucka*

I alla fall känns det bättre nu och jag skall cykla tillbaka till sjukhuset och träffa narkosdoktorn. Undrar varför.

Denna gången skall jag hålla tyst *skratt*, inte avslöja vad jag känner OCH jag får sällskap dit. Jag klarar det själv men det känns skönt att ha sällskap.

Folk är så kvicka med att utgå ifrån sig själv och det är inte så konstigt, vi har ju våra erfarenheter eller inte. Men att förstå vad det betyder för den man har framför sig. Det är det enda man behöver göra eller hur?  Plättlätt, right :)

Känner mig lugn igen och neutral med riktning mot det positiva. :)

Har nu på morgonen påbörjat en kur antibiotika som dr skrev ut.

Önskar hälsa åt alla.

 <3