Har träffat skulle träffat urologen men fick träffa en annan för ett inskrivningssamtal.

Önskar jag fått svar på fler frågor. Hon hänvisade emellertid till kirurgen som jag inte lär kunna prata med före op.

Dr kanske var rädd/irriterad för att hon inte kunde möta min oro och att hennes värderingar av mina tankar inte lugnade mig?

Jag fick försäkra henne om att det är inget onormalt att känna oro inför en sådan operation där man skall gå in med kamera upp i urinröret och sedan vända på eländet (=mig) och skära upp i ryggen. Men kära läsare. Detta är inte det värsta. Tro mig. För en med diabetes är det värre att ha en slang i urinledaren i enl vad dr sade månader.För kan jag inte träna, hur skall det då går med sockret, jag mår inte bra om jag inte är fysiskt aktiv. Jag har skrivit ner frågor på en lapp. :)

Jag grät litet på sjukhuset. Cyklade hem vid Gabbis grav som är en väldigt vacker plats. Tänk om jag också kunde få vila där en dag?

Jag vill resa i väg. N.Y är väl inte att tänka på men ett kloster på landsbygden? Meditera. Få serverad mat. Tystnad? Talförbud? Ingen tv, ingen dator, inga människor? Tystnad. Vila. Ro. Billigt och enkelt.

Jag önskar dr sagt som jag skulle sagt/bekräftat.

´Jag förstår att du är orolig inför operationen, det är inget konstigt att ha sådana känslor.´ 

´Jag vet inte om det hjälper dig i dina tankar men får jag förklara hur jag ser på det du berättar här för mig?´.

Medkänsla. Empati. Öppenhet för den andres känslor. *sucka*

I alla fall känns det bättre nu och jag skall cykla tillbaka till sjukhuset och träffa narkosdoktorn. Undrar varför.

Denna gången skall jag hålla tyst *skratt*, inte avslöja vad jag känner OCH jag får sällskap dit. Jag klarar det själv men det känns skönt att ha sällskap.

Folk är så kvicka med att utgå ifrån sig själv och det är inte så konstigt, vi har ju våra erfarenheter eller inte. Men att förstå vad det betyder för den man har framför sig. Det är det enda man behöver göra eller hur?  Plättlätt, right :)

Känner mig lugn igen och neutral med riktning mot det positiva. :)

Har nu på morgonen påbörjat en kur antibiotika som dr skrev ut.

Önskar hälsa åt alla.

 <3

 

viol

22 oktober 2009 14:53

Kära vän, känner med dig och för dig! Förvånas att människor som jobbar med människor är rädd för människor! Du finns i mina tankar - ofta!

KRAM

 

Ewa

22 oktober 2009 15:14

Jag är övertygad om att läkare själva måste ha befunnit sig i samma utsatta situation som en patient gör för att över huvud taget kunna komma i närheten av att förstå hur det känns. En läkare som aldrig blivit opererad kan omöjligt föreställa sig oron och osäkerheten. Läkaren baserar sitt lugn på den kunskap h*n har, men den kunskapen har inte patienten utan behöver lugnas med empati. Kramar och tankar.

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

Katrinelund

22 oktober 2009 20:30

Din text får DE OFRIVILLIGA att visa sig på näthinnan. En tankeväckande film som visar hur människor reagerar i olika vardagliga situationer, där det gäller att hålla sig inom fållan, bland "fårskocken", där man förväntas tänka "Det här är antagligen normalt, det är nog jag som måste anpassa mig". Även om man inte är bekväm situationen. Känner fortfarande hjärtklappning när jag tänker på vissa situationer i filmen...
Bra om du flyter mot stömmen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På dagen ett år efter operationen är det dags igen hos bröstkirurgen.    Vi får se vad han säger...   Hoppas du är frisk.   ...

Hoppas året börjat väl och att det blir som du önskar.  

Ser att det är besökare dagligen trots att jag inte skrivit på länge. Vem är du som troget besöker bloggen?   Önskar en riktigt god jul! ...

Jag skall tänka på dig på tisdag.   Välkommen i klubben! :)   ...

Trevlig helg!