Grattis till fina Madeleine och Jonas som förlovade sig den 12 juni men tillkännagav det i dag den 11 augusti.

Sammanfattar helgen på ett ungefär.

Redan klockan 07:00 snörade jag på mina Asics för en härlig tur i parken. Så välskött och blommigt. :)

Tio mil österut, till mina föräldrar, bar det av efter dusch och ett stort glas fil. Vi åt buffé och senare fika.

Förbereder mig inför operation. Tumören (knutan) ser hemsk ut nu. Stor, hård, missfärgad och öm i kanterna. Som en halv ituklippt tennisboll under skinnet, närmare en decimeter. Snabbt har det gått sedan upptäckten i maj månad. Undrar hur ärret kommer att se ut.

Jag känner stor tacksamhet och faktiskt ett inre lugn.

För det är så här att kära läsare att " everything will pass". Är inte det underbart? Allt är ju övergående. :)

Jag skall träna mig på växlingarna i sinnet, känna vad som händer ögonblick för ögonblick. Mindfulness.

Töserna är under soffbordet på en utbredd pläd som ligger på en ituklippt sopsäck (om de får för sig att skvätta). Litet pellets, vatten och deras ´koja´ så myser tjejerna. Som små gulliga hundar :)

Önskar en trevlig helg och tackar för titten. :)

Ville bara visa två underbara foton på Emma och lilla baby Kit som ´Alf´. Någon som minns honom?? :)

Fick armbandet från NinaSTHLM i dag. Fint va? :)

Blev undersökt, fick taget blodtryck, han tog en grundlig anamnes, jag fottades i olika vinklar (kunde till en början inte hålla mig för skratt). Operation blir ganska omgående och jag skall i morgon få ta venprover. Mycket att ta in.

Dr förberedde mig på att de inte enbart skall(kan) ta bort knutan utan måste ta en bit också. Sen undrade dr om jag använde bh. Hrmpf? Då kanske det inte märktes så mycket om man ´samlade upp´ struten i bh´n men det kan vara så att jag vill ha en protes för att få samma storlek  på boobsen (om man använder tajtsittande top) sa dr. Det finns att prova ut. Den som lever får se.

Han frågade också om jag var orolig. Dr menade att många blir oerhört oroliga när det dröjer med svar. Hörde från ett rum en kvinna som skrek ´i attacker´. Skrek och skrek. Förtvivlat. Hjärtskärande. Ungefär som man hör på en förlossningsavdelning. Kanske hade hon fått mottaga ett svårt beslut, en diagnos? Kära vän...

I morse blev det ytterligare en rask runda i parken, 12 halvtrappor upp och ett antal gånger med hantlarna. Nu skall töserna badas och fönas de små liven.

För vissa av dem är det första badet någonsin. Sänder en tacksamhetens tanke till ´min´doktor som hjälpt mig hit.

Njurstensanfallet alltså. Tack å lov.

Det enda jag känner när det angriper mig, när kramperna blir överjäkliga är att jag vill/måste kräkas och gråta. Inte så konstigt ´hon´(läs njuren) protesterar över två stora stenar upptar närstan hela njurbarken. Stackars liten..! Försöker härda ut. Andas. Tänka att nu är det ´så här´. Känna efter hur det känns i området runt om. Vara stolt att jag härdar ut det som anses vara den allra värsta kroppsliga smärtan och tänka att den ger sig så småningom. Hoppas att åren med smärta och växande stenar inte skadat njurfunktionenn. Kroppen känns öm och mörbultad efter timmar av värk men det ger sig. Folk kommer till akuten och får morfin för mindre stenar än mina sa doktorn. Jag skall snart få hjälp. Snart få hjälp. Inte klaga.

Jag har i dag läst ut boken jag fick (tack) och börjat på nästa av samma författare. Jag saknar min ljudbok vars handling utspelas på Gotland. Det känns som om jag varit där på några dagars semester. :)

Lyssnar nu på Spotify och Cock Robin efter tips från en blogg jag besöker (Hej Ewa! :) ). Peter Kingsbery heter sångaren. Underbar röst. Bra sound.

I kväll blir det enbart smörgås till kvällsmat, när smärtan ebbat ut kan det smaka med ett par godingar? :) Vitlöksbröd, svarta Sara, marmelad, två nektariner och några Anton Bergh-praliner är det som fått stå för frukost/ lunch/mellanmål i dag (hrm). Men går det inte så går det inte. Snart blir det bättre.

Nu lyssnar jag på Cindy Lauper och ´True colours´och vips är man förflyttad många år i tiden. Och vem i hela världen är intresserad av mina vitlöksbaguetter, mina powerwalks, hårtoningar och min vardag? Tydligen en del enligt besöksstatistiken *spooky* :)

Jag njuter så av min ledighet även om jag inte kan släppa kollegor och klienter. :( Men det gör gott med ledighet, jag som ju varit på Gotland och allt. ;-) Och alla ´numera-tar-jag-12-halvtrappor-i-stället-för-hissen-turer´:) Alla powerwalks och hantelövningar som får mig att drypa av svett.

Me like. Det gäller att inte älta för mycket det som varit. Eller att lägga energin på att oroa sig för sådant man tror skall hända. Appropå det...

i morgon skall jag träffa doktorn med stort K nämligen Kirurgen. Ska han operera bort en bit av mitt bröst? Nä, jag menar att försöka vara i det som är just här, just nu. För det är det enda vi faktiskt har! Sen måste man få drömma, längta och hoppas... eller hur? :)

Kram och tack för din tid!! Välkommen åter.

Tänder ljuset.

Det skall bli en bra dag i dag. 1 timme och 5 minuter i parken med omnejd blev det och de 12 halvtrapporna upp. Ingen HLR :) Går bättre och bättre.

Nu blir det vitlöksbröd, dusch, cykling och mer film... ser massor av filmer nu.

Det är tur man läker. Tiden läker inte såren. Människan glömmer.

Önskar en bra dag.

I morgon tisdag har det otroligt nog passerat hela 16 år sedan mitt liv förändrades. Ett ögonblicks skillnad. Bara så där. Jag minns fortfarande detaljer väldigt väl. Som om de etsats fast för evigt. På bara några sekunder förändrades allt och livet blev aldrig detsamma igen. På gott och ont. Mest ont.

Jag glömmer inte när jag kom från sjukhuset och skulle stanna till och köpa något på en bensinmack. Jag förundrades över hur folk handlade, körde bil, pratade, skrattade som om inget hänt när mitt liv fallit i spillror. Så overkligt att världen utanför sjukhuset fortsatte som om inget hade hänt.

Jag gav mig tid att sörja. Trots omgivningens sätt att inte våga möta mig där jag var och inte kunde förstå vad det betydde för mig. Jag bearbetade.

Människan utgår från sin lilla referensram  och värderar.

I stället för att se vad det betyder för människan som drabbas och se var h*n befinner sig i livet. Det har jag lärt mig. Att våga möta.Vad betyder det som hänt för den enskilde?

Åren går och när jag tänker tillbaka, har 16 år passerat??

Jag tänder ett ljus.

Jag minns.

Jag blir allvarlig.

Jag tänker på hur det kunde varit.

Jag är tacksam - trots allt.