...och sen så finns det de med skavsår i händerna men dem struntar jag i.´ (Eva D)

I går på sjukhusets väntrum kom jag i samspråk med två äldre medpatienter (fast jag föredrar ordet kunder). Det lättade upp nervositeten och det kändes gott i hjärtat.

Dessa möten. Värme. Vänlighet. Framkallar trygghet (i en sådan situation som i ett väntrum). En tro på människan.

Den ene mannen hade farit långt till det stora sjukhuset. Många timmar mellan de båda obligatoriska läkarbesöken inför operation. Jag som bor i staden där det stora sjukhuset finns kunde cykla den lilla biten hem och även hämta ut antibiotika på apoteket mellan besöken hos doktorerna. Det är inför ´det stora hemska´ dags att hämta hem mig själv, lyfta blicken och se allt jag runtomkring mig är tacksam för. 

For a start: att slippa börja med p-piller för att skjuta upp menstruation. Bara en sådan sak. *överlycklig*

Second: alla hårda kramar jag fått i dag, av såväl kollegor som klienter. Värmen från dem skall jag bära med mig.

Sitter här och tjurar **gråta* medan jag lyssnar på Darren Hayes  och tänker på vad bloggisen Annie skrev att hon håller min hand ända in i op-salen. Viol som ber för mig. *tacksam*

Inläggen jag i går kväll valde att lösenskydda var ganska nakna och jag vet att en del läste och kommenterade, jag blev glad för läsarnas omtanke. Tack! :-) Detta är ett gränsfall? Jag skriver ju med risk för att bli missuppfattad.

Det gillar jag inte. Jag gillar inte att inte veta vem som nu delar mitt innersta utan att ge sig till känna.

Appropå möten så tycker jag om korta möten. Ett vänligt ord. Ett delat förtroende. Jag har svårt för långvariga relationer. Jag har blivit bränd. Utnyttjad.  Inte nödvändigtvis ´fel´på andra utan på mig?  Varit för ivrig och gett för mycket i början.I alla fall träffade jag för ett par v sedan en man på bussen och vi hamnade mitt emot varandra.

Vi kom i samspråk när min ryggsäck vid en häftig inbromsning nästan hamnade i mannens knä. Inget märkvärdigt. Ett flyktigt möte.

I dag när jag satt och läste gratistidningen City vid busshållplatsen och jag såg upp kom han gående och hälsade på mig innan jag hann hälsa på honom. Vi pratade och jag frågade om han bodde i byn. Nej.

Han berättade att han på eftermiddagarna for till byn för att sälja hemlösas tidning.

´Jag bor på ett gruppboende´.

´Jag har varit drogfri i fyra månader.´ Jag gjorde tummen upp.

Hur många hade dömt ut honom pga hans utseende? Vi talade om ditt och datt tills bussen kom.

Jag vet inte hans namn och det spelar ingen roll. Ett för mig värdefullt möte. Ett bra samtal. :)

Vid samma busshållplats träffade jag i somras en kvinna som jag vid ett par tillfällen talade med.

Carina heter hon. Mycket trevlig. I mitt arbete när vi skulle inventera lokaler i kommunen (världens mest omväxlande arbete har jag nog. :-) fann jag Carina på ett av ställena. Ett glatt återseende.:-)

Visst är de korta flyktiga mötena härliga små guldkorn?

Små vardagslyckor.

Nu pågår den allsvenska matchen, favoriterna ligger under med 1 mål. :(

Snart kommer IDOL.

Tankar & tack!

UPPDATERING: Matchen slutade 1 - 1. Straff för favoritlaget. :)

Jaha! Då har jag träffat narkosdoktorn också. ´Vissa´ har spekulerat och trott att det skall vara en titthålsop. Stämmer icke. Man går upp via urinrör/ledare och sedan vänder och öppnar upp i ryggen. Stenarna upptar nästan hela njurbarken. Pga ouppmärksam doktor har detta fått pågå länge och inte förrän jag blev akut sjuk i svår infektion i våras togs det på allvar (av annan doktor).

Det är som det är men det hade besparat mig mycket lidande om det gjorts något för flera år sedan.

Då hade det aldrig behövt bli så här omfattande. Jag är inte ´bitter´. Jag vill ´bara´leva, vara aktiv och smärtan har stått i vägen för en del. Detta tar inte slut efter operationen. Det krävs efterundersökningar och jag lär ha en katater i urinledaren ett bra tag. Unbelievable. Men om jag blir smärtfri, om jag blir ´frisk´så kommer jag nog att resa, Kanske till N.Y (risken är att jag inte kommer hem igen :-) ). Eller någon annanstans. Det är jag värd efter alla krämpor 2009. *nicka* Himla år och det är inte slut än. :) Nu får det vända. :)

Jag är inte särskilt rädd för att bli sövd. Jag är inte särskilt rädd för smärta. Jag är inte rädd för att dr skall meddela att njuren tyvärr inte gick att rädda. Jag är inte rädd för nedsatt kapacitet. Jag önskar jag kunde få några friska och aktiva år till. Sjukhusvärlden är inte min värld. Det vet de få som står mig nära. Jag väljer att fullfölja denna operation för förhoppningen om de där aktiva åren. Så friska de nu kan bli med min sjukdomshistoria.

Göra det bästa av det man har, av hur situationen är. Fara till N.Y Höra livet, dygnet runt. Se ljusen. Stå vid foten av skyskraporna och titta uppåt tills man blir yr. :) Jag vill.

I dag på COOP så hittades dessa:

Jag trodde inte mina ögon. Ni som läser bloggen vet att jag tidigare i veckan, utan framgång´ jagade runt i flera affärer efter dylika. Jag skall inte äta alla nu. Vill ha i byrålådan. ;-)

Fick ett trevligt samtal i dag. Det gjorde att en del av min kämparglöd kom snabbt tillbaka. Jag hade när det ringde  precis en tugga Jona Gold i munnen så jag fick spotta ut innan jag svarade. Mer om det längre fram i bloggen tror jag. :)

Jag har funderat på att inom det närmaste avsluta denna blogg och dyka upp i cybervärlden på annat sätt.

Det finns anledningar till detta. Samtidigt som de tankegångarna finns känns det synd att avsluta denna blogg, jag trivs. Det finns en del läsare dagligen, få ger sig till känna. Vem är det som följer utan att meddela sig?

Jag skall överväga hur jag skall göra.

Tack för din tid.

Har träffat skulle träffat urologen men fick träffa en annan för ett inskrivningssamtal.

Önskar jag fått svar på fler frågor. Hon hänvisade emellertid till kirurgen som jag inte lär kunna prata med före op.

Dr kanske var rädd/irriterad för att hon inte kunde möta min oro och att hennes värderingar av mina tankar inte lugnade mig?

Jag fick försäkra henne om att det är inget onormalt att känna oro inför en sådan operation där man skall gå in med kamera upp i urinröret och sedan vända på eländet (=mig) och skära upp i ryggen. Men kära läsare. Detta är inte det värsta. Tro mig. För en med diabetes är det värre att ha en slang i urinledaren i enl vad dr sade månader.För kan jag inte träna, hur skall det då går med sockret, jag mår inte bra om jag inte är fysiskt aktiv. Jag har skrivit ner frågor på en lapp. :)

Jag grät litet på sjukhuset. Cyklade hem vid Gabbis grav som är en väldigt vacker plats. Tänk om jag också kunde få vila där en dag?

Jag vill resa i väg. N.Y är väl inte att tänka på men ett kloster på landsbygden? Meditera. Få serverad mat. Tystnad? Talförbud? Ingen tv, ingen dator, inga människor? Tystnad. Vila. Ro. Billigt och enkelt.

Jag önskar dr sagt som jag skulle sagt/bekräftat.

´Jag förstår att du är orolig inför operationen, det är inget konstigt att ha sådana känslor.´ 

´Jag vet inte om det hjälper dig i dina tankar men får jag förklara hur jag ser på det du berättar här för mig?´.

Medkänsla. Empati. Öppenhet för den andres känslor. *sucka*

I alla fall känns det bättre nu och jag skall cykla tillbaka till sjukhuset och träffa narkosdoktorn. Undrar varför.

Denna gången skall jag hålla tyst *skratt*, inte avslöja vad jag känner OCH jag får sällskap dit. Jag klarar det själv men det känns skönt att ha sällskap.

Folk är så kvicka med att utgå ifrån sig själv och det är inte så konstigt, vi har ju våra erfarenheter eller inte. Men att förstå vad det betyder för den man har framför sig. Det är det enda man behöver göra eller hur?  Plättlätt, right :)

Känner mig lugn igen och neutral med riktning mot det positiva. :)

Har nu på morgonen påbörjat en kur antibiotika som dr skrev ut.

Önskar hälsa åt alla.

 <3

Se! En gympapåse. Ser ni tyget? Jag blev blitkär. *förtjust* Tyvärr fick jag inte den... :)

Har fått låna ljudböcker och jag är glad för det.

Vibeke Holst

Trevligt! :)

Den avslutas med gos och snus på alla tjejerna. Alva var kvar längst. Mammas fina.

Vad trött jag är. Skall bli skönt att dra täcket över huvudet.

Har försökt åtgärda ett nageltrång. Jösses vad ömt men det lär inte vara något i jämförelse med vad som komma skall. :-P  Lyckades inte riktigt denna gången.

Tankar från mig.

Det går upp och ner nu. Ena stunden livrädd. Andra stunden lugn, redo, i nuet. Så får det vara.

Jag har en del att ordna med och vill pyssla med innan op men jag får ta det jag orkar och hinner.

Fokus är på op. Tankar kring arbeten har jag släppt. Det kan jag ta tag i längre fram.

Oavsett hur det går blir det ett ´nytt liv´ efter op. Jag vill ha en förändring på det privata planet.

Har en del ideér.

I dag när jag skulle in på ICA stod där en alldeles bedårande fågel och tittade på mig.

En kaja. Åh så söt och h*n såg så klok ut. Lade huvudet på sned. Följde efter mig som en liten vovve. :-)

´Jag haaaar ingen mat.´ sade jag och det verkade som om h*n förstod. Älskade lilla kaja.

Här är Sankan, sömndrucken ätandes på köttbulle. Sötnos! Glädjespridare. :-)

Har ni sett Santino Rice? Hört hans röst? *gilla* :-)

Önskar en fin kväll.

Hört i en mellanstadieklass:

Fröken:

- Ska inte du ta upp dina engelskböcker?

- Nä.

- Ok, du bestämmer själv, det är ditt liv.

Va??? *tappa haka*

Yngre barnet skall ta upp sin mössa från golvet.

Större barnet trycker ner honom så han börjar gråta och får märke i ansiktet.

Samma fröken:

Vad gör du?

Större barnet:

Det ser du väl?

Fröken:

Men du kan väl be om förlåtelse?

Va??? *tappa haka igen*